Ögonläkare prisas för sin forskning
Ögonläkaren och universitetslektorn Peter Jakobsson har fått Marianne Bernadottes pris för sitt arbete och sin forskning kring förebyggandet av barnögonsjukdomar.
Vartannat år delas prinsessan Marianne Bernadottes pris ut för framstående barnögonforskning. 2008 års pris går till Peter Jakobsson för hans forskning kring barnögonsjukdomar och kliniska verksamhet med att förebygga synnedsättning hos barn. Priset är på 50.000 kronor.
Peter Jakobsson är universitetslektor vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin (IKE), och överläkare på ögonkliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping. Hans forskning går ut på att förebygga synnedsättning hos barn och så tidigt som möjligt påträffa eventuella synfel.
Fyra procent av befolkningen har någon form av amblyopi, det vill säga en synnedsättning som beror på dålig påverkan på synsystemet under dess utvecklingsfas, skriver östgötalandstinget på sin hemsida.
– Vi har genom en stor studie av den obligatoriska fyraårskontrollen visat att denna är väldigt effektiv och har ett stort värde eftersom vi på ett tidigt stadium kan fånga upp eventuella problem och ge behandling för dessa. På så sätt kan vi också motverka synhandikapp senare i livet, säger Peter Jakobsson till landstingets hemsida.
Detta kunde man läsa på LiUs hemsida. Tog med det för skojs skull, han har nämligen opererat mig när jag var liten.
Kaninutställning
I dag har jag, en kompis och hennes mamma varit på kaninutställning i Mantorp. Det var roligt att se en massa olika raser, jag fastande speciellt för Rex. Mindre roligt var att vissa kaniner såg rädda eller sjuka ut. Jag är i och för sig ingen expert så jag hoppas att jag har fel och att uppfödarna känner ansvar för och tar väl hand om sina djur. Sedan tror jag att det för kaniner, med känslig hörsel, kan kännas stressande att sitta blandat hona - hane i pyttesmå burar med en massa folk, nya ljud och dofter omkring. Jag tror inte att jag skulle vilja ställa ut mina kaniner.
Lördagsbio
Mest för att jag gillar Eva Röse.
AMO-utbildning
I går var det utbildning för alla arbetsmiljöombud. Det krävdes inte mycket för att hänföra oss från Norrköping. Första glädjeextasen infaller när vi inser att vi ska få frukost.
fattiga studenter + frukost ett par dagar före CSN = bra kombination
Nästa extas utbryter när vi gör entré i matsalen i A-huset på Campus Valla där vi hade vår utbildning. Förtydligar för säkerhets skull; vi åt i matsalen men hade utbildningen i en annan sal. Maten var riktigt god, ingen äcklig pastasallad utan kyckling med couscous/bulgur (vet inte riktigt) och grönsaker. Gott med varm mat! Hur som helst var matsalen så stor och fräsch att vi blev helt hänförda. Målat på väggen, fina möbler, stort, luftigt och rymligt. Inte alls som i Norrköping. Däremot finns det inte kylskåp i alla matrum i Linköping, men det är inte hela världen, jag lägger nästan aldrig in min mat i kylskåpet.
Vill ha!
Jag och mina mattar önskar oss Sylvanian families i julklapp. Det är det sötaste jag någonsin har sett och här är bara ett litet provsmak på bilder.
Vad önskar ni er?
Vanvård av äldre
I går var det ännu ett inslag om vanvård av äldre i media. Jag blir så ledsen och förbannad när jag läser sådant. Att det kan skapas arbetskulturer där personalens önskemål går före de boendes bästa är vansinnigt. Alla som arbetar med människor bör fundera över hur de själva skulle vilja bli bemötta men också hur den personen man vårdar specifikt vill bli bemött, för sådant kan ju skilja sig väldigt mycket från person till person. Ett kriterium för att uppnå detta är hög personaltäthet men också att gammal personal informerar ny om vårdtagarnas bakgrund och önskemål.
I det fall som visades igår var det två nya vikarier som anmält bristerna, det tycker jag tyder på att utbildningen idag är väldigt bra. En stor eloge till dessa personer som inte förbehållslöst anammar rådande arbetskultur utan faktiskt tänker själva och ifrågasätter.
Man påpekade även att samhällets äldre-diskriminering har lett till att cancerpatienter får mycket bättre och mer värdig vård än "vanliga" gamla. Just då kände jag mig väldigt tacksam över att min gammelmoster gick bort i cancer. Ändå tycker jag naturligtvis inte att detta är rätt. Det borde vara en självklarhet att göra allas sista tid så innehållsrik och värdig som möjligt.
Det värsta jag vet
Om ni klickar på länken till Kaninen Skrutt och följer hans länk kommer ni att få läsa om det absolut vidrigaste jag vet - sex med djur. Kommenterar inte artikeln vidare, ni kan läsa själva. En sak måste jag dock få säga: snälla, sälj inte era djur på Blocket! De flesta djur, främst hundar, i den här verksamheten har köpts på Blocket av människor som i god tro velat ge dem en bra tillvaro på landet. Att kontrollera köparen och platsen tror jag inte alltid räcker och naturligtvis kan de slå till mot seriösa säljare också. Nej, jag tycker inte Blocket känns seriöst, jag har sett hundar till salu för 1500 där och det låter inte seriöst i mina öron. Visst finns det de som seriöst lägger upp sina djur där och det finns de som kommit till oerhört goda hem, men jag blev chockad när jag läste i denna artikel att majoriteten av de inköpta djuren kommer från Blocket.
Jag vill uppmana alla att göra vad de kan för att vi återigen ska få en lag som förbjuder tidelag. Förr var det ett brott förenat med dödsstraff och jag är öppen för att införa samma straffsats igen. Att acceptera sådana handlingar är pinsamt, tycker jag. Sverige har på många områden velat vara föregångare och en god förebild men tydligen är djuren inte värda så mycket i rättsväsendet. Varför förbjöds inte detta vidriga brott i samband med att den nya djurskyddslagen trädde i kraft?
Teori
Jag har en teori angående tid. Att den första halvtimmen går snabbare än den sista på ett klockvarv. Jag tänker att klockan är rund och det borde gå lättare att förflytta visaren nedåt än uppåt... Det vill säga om jag förstått fysiklektionerna om tyngdkraften rätt.
Vad tror ni?
(Jag talar inte om några jätteskillnader alltså.)
Gunnar Karlsson av Bengt Skördeman
En speciell bok som jag fick fatt i lite av en slump på biblioteket. Lånade den mest för att den har samma titel som min far. Den handlar om Gunnar Karlsson som bor uppåt till, han är förtidspensionär efter att ha slitit ut ryggen i skogen, 57 år och har egentligen ingen annan än hon som sitter i kassan i affären, ibland byter de några ord. I yngre dagar träffade han en kvinna som sedan försvann när hon träffade en snubbe som sålde symaskiner. Det låter inte särskilt spännande eller fascinerande och boken är egentligen inte det heller, ändå tycker jag om den. Oftast vill jag ha de lite enklare böckerna som beskriver människors vardagsliv och det är inte alltid så spännande. Jag förvånas fortfarande över att karaktärerna aldrig går på toaletten, har ni någonsin läst en bok vars personer faktiskt avbryter mitt i handlingen för att sätta sig och bajsa? Underligt, inte sant?! Hur som helst tänker jag läsa mer av Bengt Skördeman. Gunnar Karlsson är lite av en samhällsdebatt och det är alltid spännande.
Jag blir ledsen
När det händer gång på gång att människor inte hör av sig om saker som händer blir jag riktigt ledsen. Inte för att jag är världens bästa på att ringa men om man ber någon ringa om den personen ska göra något och säger att man vill följa med och denna inte ringer men ändå gör något kul känns det ju som att jag inte är önskvärd. Det gjorde extra ont när det här hände för kanske typ en månad sedan för det var en av dem jag räknar (räknade?) som en av mina allra närmaste vänner.
Sedan denna helg hade jag tänkt skriva tenta men fick höra av en kompis kille att det var fest hos honom och det hade jag inte fått veta om jag inte loggat in på MSN av en slump. Då känns det ju också trist att alla andra man känner bestämmer att den här veckan har vi fest och inte jag får veta något. Jag förstår om det är så att man inte hört av sig, okej, man orkar inte ringa runt hur mycket som helst, men ett SMS är absolut inte för mycket begärt. För mig känns det ruttet ensamt att aldrig bli tillfrågad.
onsdag-fredag
I onsdags var det möte i Linköping med utbildningsbevakarna och deras respektive sektionsstyrelser. Vi diskuterade Lika Villkor och genuslektorerna informerade. En intressant sak som kom upp var att 90 % av kurslitteraturen är skriven av män. Jag tror att det är med socialt arbete som med hästsport. På socialkontoren/i stallet finns mest kvinnor men i böckerna/på tävlingsbanorna dominerar männen. Vart kommer de ifrån?
Första dagen på adoptionskursen var i torsdags och det verkade helt okej. Vill bara markera att jag INTE ska skaffa barn, det är en fristående kurs =)
I går, fredag, bjöd vi i sektionen T1:orna på fika. Det var jag, Emelie, Frida (sjusovaren) och Mattias med lite assistans från Alexandra innan hon gick upp för att sälja sittningsbiljetter för festeriet med Anna. Det var kul att träffa ettorna, tänk att ni snart har gått en hel termin, tiden går fort!
