Mandometermetoden
Ätstörningen är inte resultatet av en psykisk sjukdom. Den ångest, depression och de tvångstankar som patienten kan ha är inte det som orsakar ätstörningen. De psykiska problemen är istället symptom på svält och resultatet av ett stört och oregelbundet ätande. De psykiska symptomen minskar för att slutligen försvinna helt när patienten återfår kontrollen över sitt ätande och ätbeeendet blivit normalt igen.
Vad jag hört är ätstörningen sista utvägen, sista tvångstanken, den enda vägen för att få kontroll. Jag har iofs inte intervjuat varenda patient men min bild är en annan. Ovanstående tanke låter revolutionerande i mina öron.
Ingen bär skulden. Vi anser att det inte går att skylla på någon för att en person drabbats av en ätstörning. Inte patienten och inte patientens föräldrar. Vi kan inte se att det skulle finnas någon som helst anledning att tro att problemet beror på familjerelationer eller problem i familjen och det finns forskning som stöder oss i denna ståndpunkt.
Jag tror benhårt på skuld. Som en sann Freud tror jag benhårt på sexualitetens kraft och förträngda barndomsproblem. Men ja, det är nog till stor del en slump vem som drabbas och inte. En kombination av tillfälligheter.
Vi använder inga droger eller mediciner. Forskningen visar att antidepressiva mediciner inte fungerar på depressioner i samband med anorexi och bulimi utan istället kan minska patientens aptit och därför använder vi inte denna typ av mediciner i vår behandling. Om en patient äter mediciner när behandlingen börjar kommer våra läkare att se till så att patienten under en tid trappar ner på medicinerna på ett säkert sätt för att till slut slippa dem helt.
Jag är överväldigad! Detta är helt fantastiskt, absolut toppenbra!
- Vi använder inte psykoterapi. Forskning har visat att psykoterapi är ineffektivt för att bota anorexi och bulimi. Istället arbetar vi med att formulera positiva mål och med att så snabbt som möjligt få patienten att kunna återvända till sitt normala liv.Detta hänger ju helt klart ihop med ovanstående. Det kan vara bra. Jag kan ibland tycka psykoterapin är överskattad. Ingen mår bra av att älta sina bekymmer för mycket, bättre att ta tag i konkreta saker, så länge man inte missar väsentliga bitar. (Här tänker jag bakomliggande barndomstrauman, förlåt, men jag kan inte rå för det.)
Patienten behöver inte vara rädd för att vi ska "göra dem feta". Mandometern gör inte bara att patienten blir frisk. Det normaliserade ätbeteendet gör också att risken för övervikt minskar. Just nu pågår studier där Mandometer används för att få överviktiga att gå ner i vikt genom att öva in ett sunt ätbeteende.
Låter rimligt. Bra det där med att man kan överföra metoden på andra målgrupper.
Mandometer är det hemliga vapnet. Den lilla datorn med vars hjälp ätbeteendet kan övas upp är mycket effektiv och den gör också att det inte finns någon risk för att patienten ska behöva vara rädd för att gå upp för mycket i vikt. Mandometer ger patienten ett verktyg för kontroll och hon/han behöver inte känna att hon/han riskerar att bli lurad.
Jag är dock oroad över att mandometern snarare kan befästa ett osunt ätbeteende. Om hela tillvaron läggs på att göra samma sak som innan behandlingen, dvs räkna kalorier och fundera över mat, blir det bättre? Kan ett onormalt förhållande till mat bli normalt eller kan det bara bli mindre onormalt? Jag tror på det senare, antingen realistiskt eller pessimistiskt. Hur länge ska patienten ha mandometern? Ska rädslan för att bli tjock hanteras av en dator eller av en stärkt självbild?
