homooeconomicus

I dag kände jag en känsla som jag inte känt på länge: Svartsjuka. Den där tärande irrationella känslan som kan få en att göra helt sjuka saker för ingenting. Det är inte sant, tänkte jag. Jag är en vuxen och förståndig människa som inte har lust att bli sårad igen. Det här måste verkligen gå över snart. Jag försöker intala mig att det är inbillning, det är verkligen inte min stil (längre) att bara gå och bli småförälskad sådär. För mycket har hänt. Jag vill ha tid för mig själv. I´m NOT in love, it´s just a phase that I´m going through. What´s love but a second hand emotion? Massor av människor har ju besjungit detta fenomen, hade jag dem i telefonboken skulle jag helt klart slå en pling för några tips.