Andäktigt
I dag tog jag en promenad genom skogen på vägen hem. Eftersom jag är uppvuxen på landet tycker jag det här med vandringsleder/spår/stigar är rätt töntigt för sådant fanns inte där jag växte upp. Där studsade man fram på mjuk skogsmark, precis som den var. Det var typ vad jag höll på med idag när det plötsligt rusar upp en vit svans på en brun rådjursbak snett framför mig. Jag blir ungefär lika förundrad som det måste ha blivit när jag kom traskande. Står och tittar en stund för att försöka se var det tog vägen. Känner mig iakttagen och vänder mig om och får se en halvstor kalv. Tänker då att oj, jag mellan mamma och barn, det är inte bra. Så jag försöker så lugnt och snabbt som möjligt ta mig därifrån. Vänder mig om för att kolla läget och ser ett annat fullvuxet rådjur, vet inte om det är samma eller ett annat. Kalven är borta.
Det var helt fantastiskt att se dem på så nära håll! Det är nog det bästa med städer, att djuren inte är lika skygga utan att man faktiskt kan komma riktigt nära. Jag tänker gå den där promenaden oftare nu tror jag, inte för att skrämma rådjur utan för att de kanske till slut accepterar att jag vill ströva där utan att störa.
Kommentarer
Trackback