homooeconomicus

Ni som inte orkar med mitt känslobabbel rekommenderas att läsa något annat inlägg. 

Bortsett från en viktig sak. Jag är inte längre kär. Ni som känner mig vet hur mycket jag tyckte  om den här killen. Var kär i honom i säkert tre år och hade jättesvårt att verkligen släppa taget. Att inte prata på så länge har säkert varit bra men jag har hela tiden varit övertygad om att han, hur länge det än dröjer, skulle kunna få mig att tappa fattningen totalt. Jag har svårt för att bli kär, men när jag väl blir det så är jag verkligen KÄR och det tar lång tid för mig att komma över. Men jag känner ingenting längre! Det känns så underbart att vi kan snacka som kompisar och jag vet att han aldrig skulle kunna få mig om han skulle vilja för jag vill inte ha honom. Jag skulle aldrig vara otrogen med honom eller vilja ha honom innerst inne. Han skulle få jobba järnet för att få mig på fall igen. Detta känns som en stor lättnad för mig. Jag kan komma över! Trodde det skulle vara omöjligt eller ta längre tid, inte minst då jag reagerade så starkt på att hans mamma lade till mig på Facebook några månader innan den här killen och jag återupptog kontakten. Men jag kanske är mer svag för mödrarna =) Har ju tänkt på honom typ varje dag sedan vi slutade prata. Hur han mår osv. och trott att det innebar att jag inte helt kommit över. Varit rädd för vad som skulle kunna hända. Men det verkar inte vara något sådant, utan bara kompiskänslor och allt känns bra nu när jag vet hur han har det och vart vi har varandra.