And the beat goes on
Ibland kan man ju tro att livet förändras. Satt och läste i min diktbok som jag inte skriver i så mycket längre och kom fram till att det nog inte är så. Det här skrev jag för flera år sedan till en annan person än föregående dikt är dedikerad till:
Du krossade alla tvivel
Ödelade alla bon
Fick mig att hoppa över alla broar
Med ett enda ord, en gest
En smekning lätt som en vind
Sedan lät du krossa alla mina fönster
Tills inget var kvar
Och jag var bara en skugga
Du strök över allt det goda
Och tillsatte med det onda
Ingen kan bli som du
Inget kan bli som förr
Säg mig, varför är tåren i ditt hjärta så torr
För att det är en glädjens tår, vad vet jag
Nej säg inte så
Säg att det inte är sant
Att den känslan du bär är falsk
Det slog mig aldrig
De ord du sa
Trodde jag skulle gälla för alltid
TACK
Tack för att du gav ordet tillit en närmare innebörd
Tack för att du krossade alla tvivel, rev ner murar, klippte band
Tack för att du fick mig att inse
Tack för att du visade mig vad kärlek är
En lögn, en dröm, en illusion
Varför kommer du fortfarande till mig om natten i min dröm?
Hur kommer det sig att jag kan vakna med ett brännande märke från din hand på min hud
Hur kommer det sig att jag vaknar med hjärtklappning vid tanken på dig med någon annan
Efter alla dessa år, hur kommer det sig?
För att ingen kan se på mig som du gjorde den där kvällen
Och ingen kan röra mig så som du rör mig i min dröm
