homooeconomicus

Kolhydrater från bröd, spannmål, pasta, ris och potatis är grundstenen för att hjärnan ska kunna bilda serotonin - en signalsubstans som gör oss glada. Kolhydrater från frukt, grönsaker och mejeriprodukter har inte denna funktion. Att få ett sug efter "onyttigheter" innebär således endast att kroppen behöver det. Skulle vi ha brist på andra saker, skulle vi få ett sug efter det. Det tar ungefär en halvtimme för hjärnan att bilda serotonin efter att man intagit ovan nämnda kolhydrater. (Alltså man måste inte äta alla på en gång, men det förstår ni kanske.) Gisela van der Ster ser således hetsätning som kroppens självmedicinering för att få i sig det den behöver.

Medicinering med antidepressiv medicin hos deprimerade personer med anorexi får sällan effekt, skriver hon vidare. Depressionen torde vara ett resultat av brist på kolhydrater.

Jag tycker det är intressant att fundera kring varför vissa får anorexi och andra bulimi. Kanske har man helt enkelt "en fallenhet" för det ena eller det andra? I dag lade jag en extra dimension på mina funderingar. Kan det vara så att hjärnan från början har svårt att ta upp serotonin hos vissa, vilket gör att de börjar äta kolhdrater, känner sig onyttiga, skippar måltider, får ett sug, hetsäter...? För alla med anorexi blir väl inte deprimerade? Men majoriteten torde väl ha brist på kolhydrater? Så klarar deras hjärna denna brist bättre då? Eller kan de stå emot suget på ett annat sätt? Jag vet inte, bara lite allmänna tankar jag fick. För även om anledningen till att man FORTSÄTTER hetsäta enligt van der Ster skulle vara kroppens sätt att självmedicinera, vad får en att HAMNA i en cirkel av hetsätning och svält? Är det samma serotoninbrist som upprätthåller beteendet? För det lär ju knappast vara så att man vaknar upp en dag och tänker:

- Ja! Idag skippar jag frukost och lunch men ikväll äter jag rejält.

Jag tänker att det kommer mer successivt. Men vad är roten till alla onda tankar? Dålig självbild?