homooeconomicus

Kort därefter stannar en polispiket utanför och en polisman stiger in. Han ser ut att vara på väg mot mig och jag förstår ingenting. Men det är inte till mig han ska, utan till mannen bakom, som jag inte ens har märkt sitter där. Efter att ha kastat ett getöga på honom gör jag bedömningen att han ser rätt utslagen ut. Han sitter helt obemärkt på en stol och sover. Han snarkar inte, han luktar inte. Jag hade absolut inte märkt honom om det inte vore för att polisen kom och tog med sig honom därifrån.

Polisen beter sig visserligen respektfullt mot mannen. Jag vet ju heller inte vad som gjorde att dessa personer inte fick vara där, något kunde ju ha hänt som jag inte visste om. Ändå kan jag bli provocerad av detta att kategorisera människor i dem som är välkomna i offentliga rum och dem som inte är det. Vem är vi att be någon att gå på grund av en förutfattad mening? Varför ska man inte få sitta och ta sig en tupplur eller stå och småprata ute i entrén? Jag tror knappast att reaktionen varit densamma om personerna ifråga kunnat placeras i en annan kategori. Jag har full förståelse för att man inte kan ha otrevliga eller störande personer där, men vad jag uppfattade så var så inte fallet här. Jag kan även fråga mig hur pass störande och otrevlig en kostymklädd man med portfölj får vara innan polispiketen kommer. Förmodligen kommer den ganska sent, om den kommer överhuvudtaget.

Jag kan inte se en problematik i att "utslagna" (kommer i stunden inte på något bättre ord för att beskriva) människor vilar i värmen på Resecentrum. För alla som vistas där gäller att man iakttar ett visst beteende, det kan jag hålla med om. Men att på rutin, vilket det verkar vara ibland, visa ut somliga människor gör mig illa berörd.

- Det är jag, släpp in mig. Jag vill stiga in i ditt inre, se mig omkring. Andas in dig ordentligt.

- Gå din väg, säger stenen. Jag är ogenomtränglig. Slår man oss också i bitar är vi ogenomträngliga. Mal man oss också till sand släpper vi ingen in.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag kommer av pur nyfikenhet. Livet är dess enda chans. Jag ämnar gå runt i ditt palats och sedan bese även bladet och droppen. Jag har så lite tid på mig för att hinna allt. Min dödlighet borde röra ditt hjärta.

- Jag är av sten, säger stenen, och nödgas att hålla mig allvarlig. Gå härifrån. Jag har ingen skrattmuskel.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag har hört att du har stora tomma salar, skådade av ingen, vackra i onödan, dova, utan ekot av någons steg. Erkänn att du själv vet ganska litet om det.

- Stora och tomma salar, säger stenen, men det finns inte plats i dem. Vackra, kanhända, men ingenting i dina arma sinnens smak. Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig. Med hela min yta vänder jag mig till dig, men med hela mitt inre vänder jag ryggen till.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag söker ingen fristad för evigt i dig. Jag är inte olycklig. Jag är inte hemlös. Min värld är värd att återvända till. Jag ska gå in och gå ut med tomma händer. Och som bevis på att jag verkligen har varit där ska jag ingenting framlägga utom ord som ingen kommer att tro på.

- Du kommer inte in, säger stenen. Du saknar delaktighetssinne. Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet. Inte ens synen skärpt till allseende tjänar något till utan delaktighetssinne. Du kommer inte in, du har knappt i sinnet ansatsen till detta sinne, fantasi.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag kan inte vänta två tusen sekel på att få komma under ditt tak.

- Om du inte tror mig, säger stenen, vänd dig till bladet, det ska säga som jag. Till droppen, den ska säga som bladet. Fråga till slut hårstråt på ditt huvud. Jag sväller av skratt, av jättelikt skratt som jag inte kan skratta.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.

- Jag har ingen dörr, säger stenen.

Wislawa Szymborska

Översättning: Anders Bodegård