homooeconomicus

- Det är jag, släpp in mig. Jag vill stiga in i ditt inre, se mig omkring. Andas in dig ordentligt.

- Gå din väg, säger stenen. Jag är ogenomtränglig. Slår man oss också i bitar är vi ogenomträngliga. Mal man oss också till sand släpper vi ingen in.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag kommer av pur nyfikenhet. Livet är dess enda chans. Jag ämnar gå runt i ditt palats och sedan bese även bladet och droppen. Jag har så lite tid på mig för att hinna allt. Min dödlighet borde röra ditt hjärta.

- Jag är av sten, säger stenen, och nödgas att hålla mig allvarlig. Gå härifrån. Jag har ingen skrattmuskel.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag har hört att du har stora tomma salar, skådade av ingen, vackra i onödan, dova, utan ekot av någons steg. Erkänn att du själv vet ganska litet om det.

- Stora och tomma salar, säger stenen, men det finns inte plats i dem. Vackra, kanhända, men ingenting i dina arma sinnens smak. Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig. Med hela min yta vänder jag mig till dig, men med hela mitt inre vänder jag ryggen till.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag söker ingen fristad för evigt i dig. Jag är inte olycklig. Jag är inte hemlös. Min värld är värd att återvända till. Jag ska gå in och gå ut med tomma händer. Och som bevis på att jag verkligen har varit där ska jag ingenting framlägga utom ord som ingen kommer att tro på.

- Du kommer inte in, säger stenen. Du saknar delaktighetssinne. Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet. Inte ens synen skärpt till allseende tjänar något till utan delaktighetssinne. Du kommer inte in, du har knappt i sinnet ansatsen till detta sinne, fantasi.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig. Jag kan inte vänta två tusen sekel på att få komma under ditt tak.

- Om du inte tror mig, säger stenen, vänd dig till bladet, det ska säga som jag. Till droppen, den ska säga som bladet. Fråga till slut hårstråt på ditt huvud. Jag sväller av skratt, av jättelikt skratt som jag inte kan skratta.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.

- Jag har ingen dörr, säger stenen.

Wislawa Szymborska

Översättning: Anders Bodegård